Liten Skidskola

Innehåll
Håll ihop fötterna
Fjädra med knäna, kör inte med böjd rygg
Sväng genom att luta skidorna; som en servostyrning
Sämre kontroll med bakåtvikt
Klara av isfläckar utan problem
Lättare nödmanövrar
Enkelt i puckelpist
Enkelt i djup lössnö


Som så många andra nybörjare, fick jag lära mig att plogsvänga i skidskolan och jag "tilläts" köra med skidorna brett isär. Det var heller ingen som påpekade att min böjda rygg gjorde skidåkningen svårare. Det var 1974.
Sedan ungefär 1978 vet jag att en sådan stil är ett helt onödigt arbetsamt sätt att ta sig fram i backarna: Det är oerhört konditionskrävande! Dessutom gör denna stil skidåkningen osäker och farlig, genom att "manövrerbarheten" är ganska dålig.

Om man använder en bättre teknik blir skidåkningen betydligt vilsammare, säkrare och behagligare. Det finns tre viktiga "regler" att hålla sig till:

Håll ihop fötterna (eller knäna, om det är lättare)

Fjädra med knäna, kör inte med böjd rygg

Sväng genom att luta skidorna

Tänk på att när man skall lära sig något nytt (eller ändra stil), så måste man öva under enkla och okomplicerade förhållanden. Man bör öva i en slät och snäll backe, där man kan koncentrera sig helt på sina fötter och ben. Öka sedan svårighetsgraden succesivt och ha tålamod med att det GÅR långsamt, speciellt om man t ex en gång har vant sig vid fel sätt.

Låt oss titta närmare på vad dessa regler innebär och hur man gör:

.

Håll ihop fötterna
Om man kör med skidorna brett isär, så kan det tyckas som stabilt och säkert, men det är det inte: Jämför med att köra t ex en trehjuling, det är givetvis stabilt och säkert så länge man kör på plan mark, men om marken är ojämn av "bulor" och gropar så kan det vara svårt att sitta kvar på sitsen. Med en vanlig tvåhjuling har man däremot inga större problem med sitta kvar, även om marken är mycket ojämn.
Hur många skidbackar är helt släta?
Problemet med att tappa balansen och trilla, löser man således inte tillfredsställande genom att flytta isär skidorna. Det problemet hanterar man genom att hålla ihop skidorna och förbättra sin förmåga att hantera dem. Att svänga måste man ju ändå kunna.

Det har under senare år uppstått en trend att man skall ha skidorna brett isär (nästan som en protest mot det etablerade!).
Självklart står man stadigare med fötterna brett isär om backen är helt slät och farten är mycket låg, men för den som tänker sig att göra annat än att åka i barnbacken, blir skidkörningen både lättare och säkrare om skidorna hålls ihop. I praktiken är det naturligtvis omöjligt att hålla ihop skidorna fullständigt, hela tiden, men ju mer man lyckas dess bättre balans och manöverbarhet får man.

Hur gör man?
Man pressar helt enkelt ihop skidbootsen. Oftast är det lättare om man har den ena skidan ca fem cm längre fram än den andra. Eftersom bergskidan alltid skall vara något längre fram än dalskidan, så är detta inte något problem.
För en del människor är det lättare att försöka hålla ihop knäna.
När man upplever att man står ostadigt under körning, så har ofta skidorna glidigt isär, då får man försöka flytta ihop dem, genom att lyfta upp den ena skidan något.
Om man korsar skidorna, så kan det bero på att man inte håller ihop dem tillräckligt, så att de "låses" bredvid varandra.

.

Fjädra med knäna, kör inte med böjd rygg
För den som kan lite fordonsteknik är följande en självklarhet: För att få bästa väghållning på ett fordon skall de ofjädrade delarna (hjul, nav, axel) väga så lite som möjligt. Anledningen är dels att om dessa delar väger lite så är det lättare att "hålla dem tryckta mot underlaget" hela tiden och dels att ekipagets tyngdpunkt skall påverkas så lite som möjligt av underlagets ojämnheter. Liknande får man betydligt bättre säkerhet i skidåkningen om man fjädrar med knäna (och låter kroppens tyngdpunkt vara opåverkad) istället för att försöka fjädra med ryggen, vilket för övrigt är oerhört tröttande.

Hur gör man?
Stå med någorlunda rak rygg, inte framåtlutad. Häng något mot bootsens rörliga plösdel och låt endast underbenet ta upp mindre till måttliga ojämnheter. Vid större ojämnheter får man låta överbenet rör sig.

.

Sväng genom att luta skidorna; som en servostyrning
Denna svängteknik förutsätter att skidorna har en midja, vilket alla moderna skidor har (på den schematiska skissen - här bredvid - av en skidåkare sedd uppifrån, har skidornas midja inte ritats ut). När man lutar skidorna (genom att lägga underbenet - knäna kraftigt åt sidan) så böjer sig skidan så att den svänger åt det håll man lutar benen.
Alla sätt att svänga kräver en viss dynamik, dvs fart och rörelse (utom plogsväng, vilken är en vansinnig teknik att lära ut). Tekniken att "svänga genom att luta skidorna" använder man främst vid snäva och snabba svängar, småjusteringar av färdriktningen gör man kanske på andra sätt. Denna teknik att svänga upplever jag ibland som en sorts servostyrning; man bara lägger benen åt sidan, så svänger det. Man behöver inte ta i på något sätt för att flytta, vrida eller på annat sätt tvinga skidan åt något annat håll. Det bara svänger.
Visst kan man ibland bättra på snabbheten ytterligare med ett litet tryck åt sidan i bakdelen av skidan, som får den att sladda till lite, men det är inte alls nödvändigt.
För min egen del fungerar det bra om jag tynger något framåt i bootsen, just i svängen.

Hur gör man?
Det går inte att "svänga genom att luta skidorna" när skidorna går rakt framåt, i samma rikting som kroppens tyngdpunkt färdas. Skidorna måste gå snett mot tyngdpunktens färdrikting när man skall svänga, för att skapa rätt dynamik: Skall man svänga åt vänster så måste skidorna vara på väg mot höger lite. Med tätt följande svängar får man då en naturlig dynamik, där skidornas zick-zackande över tyngdpunktens färdriktning hela tiden ger förutsättningarna för nästa sväng.

.

Några tips om några detaljer i körningen, som gör tillvaron trevligare:

.
Sämre kontroll med bakåtvikt
Om man har bakåtvikt så går skidorna fortare. På en lång transportsträcka kan det vara en fördel, men i en backe är det en stor nackdel eftersom förmågan att manövrera skidorna minskar radikalt. För min egen del har jag helst lite framåtvikt, speciellt när jag vill bromsa när jag svänger.

.

Klara av isfläckar utan problem
När man skall passera större isfläckar i backen, så är det inte mycket mening att försöka bromsa som så många gör; bromsverkan är ofta dålig och skidorna halkar lätt åt sidan på isen så man riskerar att slå sig. Det är bättre att köra rakt fram över isen med kantställda skidor, med så brant vinkel mot "lodlinjen" att man inte halkar, och sedan bromsa när man kommer fram till snö med bättre grepp.
Naturligtvis underlättar det på is (och speciellt på en helt isig pist) med väl slipade kanter och skidor som är ganska vridstyva utmed hela sin längd eller mycket böjstyva i mittpartiet.

.

Lättare nödmanövrar
När man i en "nödsituation" plötsligt vill ändra skidornas läge eller färdriktning, är det praktiskt att kunna bara lyfta upp skidorna i luften (båda på samma gång) och flytta dem.
Även i en mycket brant pist kan man behöva lyfta och flytta skidorna, istället för att svänga på vanligt sätt.
Träna magmusklerna så är det inte svårt sedan. En lämpligt träning är att liggande på rygg med raka ben, lyfta benen så att de står nästan vinkelrätt upp från kroppen, ett antal gånger.
För min egen del brukar jag göra denna övning med skidbootsen på, som tyngder (man måste då ha något mothåll att hålla i). När jag kan göra 50 - 70 lyft i någorlunda snabb takt, är jag nöjd.

.

Enkelt i puckelpist
I en puckelpist blir körningen lättare om man svänger så ofta man bara kan. Det kan verka jobbigt, men det är det inte. Om man håller ihop skidorna och låter knän och höftleder ta upp pucklarnas ojämnheter (så att kroppens tyngdpunkt går någorlunda rakt fram), så kan man svänga där man vill - ganska oberoende av pucklarna. För min egen del går det bäst om jag tynger framåt i skidbootsen, så att skidornas främre del styr mer när benen viks åt sidan.
Även i en puckelpist är den typiska nybörjarstilen - att guppande upp och ner åka tvärs över alla pucklar i hela backens bredd - mycket tröttande och konditionskrävande.

.

Enkelt i djup lössnö
I lössnö blir körningen roligare (och man kontrollerar framfarten bättre) om man svänger ofta. Egentligen är det inte någon större skillnad på att köra i slät pist och i djup snö; den största skillnaden finns i huvudet i form av osäkerhet. Även i djup lössnö blir körningen således lättare om man håller ihop skidorna. Det stora problemet är att lyckas flytta ihop skidorna när de har glidit isär, vilket naturligtvis är tyngre i tung snö. Eftersom det är i svängarna som skidorna glider isär, så är det där som de skall hållas ihop (så att de inte glider isär), tänk då också på regeln att "bergsskidan skall vara lite framför dalskidan".
Om snön är lätt kan man ha viss framåtvikt, men om snön är tyngre så tvingas man nog till att lägga vikten lite längre bakåt, eftersom risken för "överraskningar" är större.
Det kan naturligtvis kännas stabilt och tryggt att ha skidorna brett isär i tung djupsnö, men det gör att så fort tyngden ökar på den ena skidan, som när man svänger eller när man åker på skrå över en sluttning, så sjunker den mer belastade skidan i snön vilket gör att man inte kan styra alls.

Hur gör man?
Det går kanske enklare att "få till det" - speciellt i lätt djupsnö - om man tänker så här: Skidorna tycks ju vila (eller glida) på en viss nivå under snöytan. Om man tänker sig den nivån som motsvarande snöytan i en vanlig pist (och bortser från all snö ovanför skidorna) och tänker sig att det är på den ytan man kör, så kanske det blir lättare för styrsystemet uppe i huvudet att göra rätt.