Skidorter

Sverige

.

Branäs

Branäs är en underskattad skidort, eller snarare mer okänd än den borde vara. Med en fallhöjd på över 400 m är Branäs bland de skidorter som har högst fallhöjd i Sverige.
Till skillnad från orter som Sälen, m.m. har Branäs en nästan röd backe och en (liten) nästan svart backe (förutom flera blå och gröna backar).

Med ca 430 km både från Göteborg och från Stockholm borde inte avståndet vara avskräckande. Det går bussar från Karlstad till Branäs. Tyvärr finns det ingen riktig affär i Branäs, utan man får köra till grann-orterna för proviantering.

.

Hemavan och Tärnaby

Hemavan och Tärnaby ligger relativt nära varandra och skidsystemen har relativt lika karaktär, men Tärnaby är roligare än Hemavan. Hemavan har imponerande total fallhöjd, men mycket av den höjden består av flacka backar som mer liknar transportsträckor än de röda och svarta pister som pistkartans markering ger intryck av. Ingen av Hemavans backar skulle klassats som mer än blå i internationella sammanhang.
Tärnaby har däremot lite roligare backar och slösar framför allt inte bort fallhöjden på transportsträckor.

Hemavan och Tärnaby ligger ganska långt norrut (ca 300 km söder om Kiruna) så det är flyget från Arlanda som gäller när man ska ta sig dit.

.

Åre

Åre är utan tvekan den bästa skidorten i Skandinavien. En jämförelse med Trysil, Hafjell och Hemsedal är oundviklig; alla fyra skidsystemen har ungefär samma kvaliteter, men Åre är "ca 50% större" i de flesta avseenden. Tyvärr gäller även detta med råge för liftköernas längd; de påminner alltför väl om förhållandena i Österrike. Orten lider kanske av för stor efterfrågan och för lite konkurrens.
Några riktigt svarta pister har dock inte Åre (de norska skidsystemen har minst en ordentlig svart pist per system) och puckelpistar får man leta efter, men flera av de röda pisterna är desto brantare.
När det gäller off-pist har dock Åre en del både branta och roliga partier.
Åre med omgivning bjuder på en mycket trevlig variation av backar.

Byn Åre ligger bekvämt direkt "under" backarna och har tågförbindelse. Från Göteborg är det mycket bekvämt att åka tåg. Om man flyger dit så får man åka taxi eller buss ca 10 mil från Östersund. Likheterna med Geilo är påtagliga; järnvägsförbindelse, många turister från huvudstaden, ganska gott om restauranger, byn ligger där skidbacken tar slut och det skall vara fint att vara där på ett speciellt sätt: ett ganska tröttsamt (och barnsligt) fint-fikande som man inte ser ens på de bästa skidorterna i Alperna.

.

Alpe d'Huez

De tre orterna Alpe d'Huez, Les Deux Alpes och La Grave ligger vid en dal som sträcker sig österut nästan från Grenoble till Briançon. Man kan ta sig med bil mellan de tre systemen eller bättre; per skidor mellan Les Deux Alpes och La Grave och med helikopter mellan Alpe d'Huez och Les Deux Alpes.

Byn Alpe d'Huez ligger på en platå (ca 1900 m.ö.h) och är ett skidåknings-getto som bara lever på turism, där finns utomhus-pool, skridskobana, mm. Den gamla byn Huez ligger längre ner på sluttningen (ca 1400 m.ö.h).
Skidsystemet Alpe d'Huez sträcker sig som en stjärna runt byn och har det mesta man kan begära; från barnbackar till svarta puckelpister och rolig off-pist på hög höjd (från 3300 m.ö.h). Systemet är modernt och liftköerna är relativt korta (med några få men viktiga undantag).

.

Avoriaz

Avoriaz ligger i systemet Porte du Solei som är stort och omfattar ganska många miljöer. Avoriaz och den största delen av Porte du Solei ligger i Frankrike och en mindre del ligger i Schweiz. De häftigaste backarna (de är inte många) hittar man i Avoiaz grannskap, men de vackraste vyerna får man åka en bit bort för att se.

Byn Avoiaz är ett betong-getto utan eget liv, men hotellen är utspridda över ett lite större område och smälter samman med den lite kantiga naturen. Restaurangernas kvalitet har varierat under åren, från mycket bra till ointressanta.
De närmaste byarna, som ligger nere i dalarna omkring, är Morzine, Champéry, Morgins, Chatel och är "gedigna" byar med ett eget liv.

.

Chamonix

Chamonix har allt man kan begära för att kunna variera skidåkningen, men tyvärr ligger detta allt utspritt i ett antal mindre pistsystem, som är isolerade från varandra. Avståndet från centrum av orten till dessa system, är mellan en och 10 km i olika riktningar. Bussarna till de olika systemen går inte så ofta mitt på dagen, vilket är en nackdel om man skulle vilja åka till (byta till) ett annat system.
En tur med en off-pist guide rekommenderas.

Orten Chamonix är för stor för att vara riktigt mysig, turistgatorna i centrum är kommersiella och lite stökia, men det går att finna en någorlunda "gedigen" miljö, om man letar.

.

Les Arcs 1800

Pisterna i Les Arcs är bra men lite enformiga; de flesta pisterna är ganska likartade. Här finns några mycket bra pister. Liftar och annan utrustning är gammaldags och slitna (1995).

"Byn" gjorde ett mycket tråkigt intryck på mig; en mängd träklädda betonghotell utspridda bland granarna på alpsluttningen. Nästan inga bofasta innevånare. Restaurangerna var medelmåttiga och övrig förströelse finns i stort sett inte. Les Arcs lever förmodligen mer på sina sommarturister än på vinterturisterna.

.

Les Deux Alpes och La Grave

De tre orterna Les Deux Alpes, Alpe d'Huez och La Grave ligger vid en dal som sträcker sig österut från nära Grenoble till Briançon. Man kan ta sig med bil mellan de tre systemen eller enklare; per skidor mellan Les Deux Alpes och La Grave och med helikopter mellan Les Deux Alpes och Alpe d'Huez.

Les Deux Alpes är relativt stor för att vara en ort som bara lever på turism och där finns det mesta man kan behöva under en vecka i Alperna; olika affärer, restauranger, bad, sportanläggningar, m.m.
La Grave är en liten mysig by.

Skidsystemet Les Deux Alpes är betydligt större än grannen Alpe d'Huez. Systemet sträcker sig huvudsakligen ca 10 km åt ett håll och har stor variation av backar att bjuda på, utmed båda sidorna av en "huvudled". Liftköerna är relativt korta och det finns ofta mer än ett alternativ att ta sig från en plats till en annan, eftersom systemet är samlat på ett bergsmassiv.
Från Les Deux Alpes kan man ta sig till La Grave på skidor över glaciären i bortre ändan av systemet (ca 3400 m.ö.h). Det går reguljära turer med pistmaskin som man kan lifta efter. Om man kan lifta är resan till La Grave lätt, annars är det ganska tröttsamt att staka på den höjden (kolla således även när pistmaskinen kör på eftermiddagen, för resan tillbaka).

Skidsystemet vid La Grave är bara roligt för entusiaster: Det mesta av skidområdet är svarta backar (7 km backe på 2 km fallhöjd!), det pistas inte, övervakas inte (man bör således åka med en guide tills man känner området väl), liftarna är långsamma och liftköerna kan vara långa.
När det har fallit några decimeter med snö är La Grave en riktig pärla.

.

Megève

Megève är en ort som skiljer sig mycket från andra skidorter i Alperna; den har inte samma karaktär av skidgetto som framför allt många franska skidorter har. Den skiljer sig även på andra sätt; priserna är höga, gågatan i centrum domineras av medelålders och äldre mycket välklädda herrar och damer, och affärerna och restaurangerna är därefter. Min tumregel; att dyra restauranger normalt inte serverar bättre eller godare mat än en billig, bekräftades gång på gång. Om man gick på gågatan i skidkläder var man klart avvikande, eftersom endast ett fåtal hade skidkläder där.

Skidsystemet ligger relativt lågt, endast en mindre del går över trädgränsen, och man tvingas att åka med vissa bestämda liftar för att ta sig mellan två platser (vilket gör systemet känsligt för störningar och gör åkningen lite fattig på variationer). Systemet har inte heller den variation av backar som de flesta franska system har.

. .

Meribel les Allues

Meribel les Allues ligger nästan mitt i systemet Courchevel - Meribel - Val-Thorens (Tre Dalarna). Det är en lagom dagstur åt vardera hållet. Just omkring Meribel är pisterna ganska snälla, men om man tar sig bort till andra delar av systemet så finns det lite större variation.

Byn är betydligt mysigare än systerbyn Meribel Mottaret, som ligger längre upp i systemet. Turistnäringen har gamla rötter i byn, redan i början av seklet åkte "tokiga" engelsmän skidor här.

.

Meribel Mottaret

Meribel Mottaret ligger mitt i systemet Courchevel - Meribel - Val-Thorens (Tre Dalarna), några kilometer ovanför den betydligt mysigare systerbyn Meribel les Allues. Just omkring Meribel är pisterna ganska snälla, men om man tar sig bort till andra delar av systemet så finns det lite större variation.

Meribel Mottaret är ett betong-getto, som klättrar på den kala alpsidan.

.

Tignes

Tignes ligger i samma liftsystem som Val d'Isere (de Fyra Dalarna) men ligger i den "snällare" delen av systemet. I systemet i sin helhet kan man finna det mesta som man kan leta efter, dock får man vara beredd på lite transport- sträckor.

Tignes är i själva verket flera mindre betong-getton, som ligger utspridda i en bred dal.

.

Val d'Isère

Val d'Isère ligger i samma liftsystem som Tignes (de Fyra Dalarna) men ligger i den roligare delen av systemet. I systemet i sin helhet kan man finna det mesta som man kan leta efter; här finns både pistade och opistade nedfarter som är helt ok. En tur med en off-pist guide rekommenderas.

Orten har ganska stort urval av restauranger och har mycket bra skidaffärer.

.

Val Morel

Val Morel ligger i slutet av en dal med spridda byar som har gammalt ursprung. Större delen av skidsystemet består av breda pister som lämpar sig utmärkt för familje-skid-åkning. Något som skiljer Val Morel från många andra skidorter, är att liftsystemet även klättrar upp på de höga kammar som omger "familjedelen". Från dessa kammar går såväl röda vanliga pister, flera svarta puckelpister och man kommer lätt till stora ytor med off-pist (lutningar omkring 40°).

Även om byns huvudgata idag är uppbyggd enbart för turismen, så ger husen och miljön ett mysigt intryck.

.

Val Thorens

Val Thorens ligger i ena hörnet av systemet Courchevel - Meribel - Val-Thorens (Tre Dalarna). Backarna omkring Val Thorens är de bästa i Tre Dalarna, med de högsta topparna och störst möjlighet till variation. Dalen är ett imponerande och effektivt transportsystem för människor; många och snabba liftar uppåt samt många och breda pister nedåt, där tusentals människor flödar omkring utan vare sig trängsel eller köer.

Val Thorens är ett betong-getto, som klättrar på den kala alpsidan. Mysfaktorn är m.a.o noll.

.

Canazei

Canazei (som ligger nära Val Gardena) ingår i ett komplex av många liftsystem, vilka ingår i samma liftkort, faktiskt alla system i hela Dolomiterna (ca 50 x 50 km totalt). Den centrala delen - runt Sella-massivet; kallad Sella-Ronda (d.v.s. Corvara - Arabba - Canazei - Val Gardena) - passar utmärkt bra för familjeåkning med snälla välpistade backar, mysiga byar och restauranger runt hela Sella-Ronda. Genom att det finns många utlöpare till andra system så finns också goda möjligheter till trevliga utflykter. Dock finns det i detta system mycket få - i mitt tycke - riktigt roliga backar, däremot fanns det gott om långa liftköer.
Liftarna som ingår i Sella-Ronda är i huvudsak ganska moderna men utanför de centrala delarna var liftarna gamla och slitna (år 2001). Värst upplevde jag var den vajer till en ankarlift på Marmolada (detta var 2001), vars kardeler till hälften var av; de spretade ut som en maskrosblomma runt vajern.
Dolomiterna, som denna del av Alperna heter, erbjuder ett fantastiskt och ständigt omväxlande sceneri av vackra vyer. Det överträffar alla försök till beskrivning och är ännu vackrare på sommaren.

En vanlig boendeform tycks vara halvpension, vilket inte verkar vara att rekommendera eftersom maten i denna del av Italien är ganska okryddad och smaklös (hotellmaten ger ju få valmöjligheter). Om man lagar maten själv eller utnyttjar vad restauranglivet har att bjuda på, så har man större valmöjligheter.

.

Champoluc

Liftsystemet sträcker sig över tre dalar, vars mest kända skidorter är Champoluc, Gressoney och Alagna. Av Champoluc-delens ca 10 liftar är mer än hälften egentligen enbart transportliftar; för att ta sig från en del av systemet till en annan. Mellan dessa transportliftar går följaktligen rena transportsträckor, ibland med imponerande lutning med tanke på deras klassning som som röda pister. Med en buss till Frachey kan man undvika de flesta tråkiga transporterna.
Även i Gressoney-delen får man lägga mycket tid på rena transporter men där finns fler konventionella pister (också de med en bitvis imponerande lutning). Systemet ger få alternativ för nybörjare och man bör nog ha viss vana vid skidkörning för att uppskatta backarna.
Möjligheterna att köra off-pist är mycket goda, både i de pistade backarnas närhet och en bit därifrån. Kronan på verket är Alagna-delen, som bara har off-pist och som man rekommenderas att endast besöka med off-pist guide. För att ta sig till liftarna i Alagna-delen eller från dessa liftar tillbaka till det övriga systemet, måste man köra ca fem km i dalar som man helst vill ha bra väder när man kör i.

Orten Champoluc är en gammal och mysig men liten ort - med endast några hundra fasta innevånare - där sommarturismen dominerar. Orten Gressoney lär vara ännu mindre; med endast något hundratal fasta innevånare.

.

Cortina

Cortina hade de Olympiska vinterspelen 1959 och är därmed en statusort för italienare. Även om där finns väldigt "fina" hotell så finns det även hotell och restauranger med ganska måttliga priser, som ligger centralt och bra.
Cortina är omgivet av tre separata områden med pister, bussförbindelserna mellan dessa områden är relativt goda (man åker i alla liftsystem i hela Dolomiterna med ett liftkort). Från det västra av dessa tre skidområden, det som ligger omkring Passo di Falzarego (ca 45 min med buss), kommer man vidare till de pistområden som leder till Corvara och därmed även Sella Ronda (d.v.s. Corvara - Arabba - Canazei - Val Gardena). Om man som en dagsutflykt vill åka Sella Ronda runt så bör man dock åka buss eller taxi hela vägen till Corvara, att åka skidor dit tar för lång tid.
Skidåkningen omkring Cortina har relativt stor variation att bjuda på men några puckelpister som omväxling fanns inte.

Dolomiterna, som denna del av Alperna heter, erbjuder ett fantastiskt och ständigt omväxlande sceneri av vackra vyer. Det överträffar alla försök till beskrivning och är ännu vackrare på sommaren.

Orten Cortina är relativt stor och det finns många affärer utmed den ganska långa gågatan. Statusen som f.d. OS-ort märks väl både i märkesbutikerna och på damerna som besöker dem. För den som värderar after-ski och att umgås efter skidåkningen, är inte Cortina rätt ort, eftersom där finns få barer, inga pubar eller liknande och service vid bardisken hör till undantagen.

.

Courmayeur

Liftsystemet i Courmayeur är inte stort, men har bra backar och goda möjligheter till bra off-pist-åkning. Närheten till Mont Blanc med en tur på dess glaciärer (Valee Blanche) gör orten än mer intressant.
Det är inte den bästa orten för den som vill lära sig att åka skidor; det finns inga "gröna" backar och de "blåa" är inte helt blåa.

De flesta turisterna är italienare eller engelsmän, övriga nationaliteter är i klar minoritet. Ungdomar är inte vanliga, vilket kanske beror på att orten är ganska tyst efter kl 21.
En vanlig boendeform tycks vara halvpension, vilket inte verkar vara att rekommendera eftersom maten i denna del av Italien är ganska okryddad och smaklös (hotellmaten ger ju få valmöjligheter). Själv bodde jag på Lo Scoiaottolo, men det verkar vara likartat på fler ställen. Om man lagar maten själv eller utnyttjar vad restauranglivet har att bjuda på, så har man större valmöjligheter.

.

Madonna di Campiglio

Skidsystemet omkring Madonna di Campiglio är relativt stort. Eftersom även de blå pisterna har relativt branta partier är inte Madonna att rekommendera till nybörjare på skidor. Det mesta av systemet ligger under trädgränsen så pisterna går i upphuggna gator i granskogarna, vilket får till följd att det är få förbindelser på tvären, mellan kabinliftarna som går från dalen och upp till topparna. Det blir mycket transporterande upp och ner för att ta sig mellan olika delar av systemet.
Möjligheterna till off-pistkörning är således också mycket begränsade. Till råga på eländet har man satt i system att förstöra puckelpister som "uppstår", genom att köra sönder dem med pistmaskin.
För den som nöjer sig med släta välpistade backar och accepterar kortare branta partier emellanåt, finns dock mycket att göra.
En trevlig detalj i Madonnas liftsystem är att det vid varje pist finns en tavla som anger pistens maximala lutning, medellutning, längd och höjdskillnad. Tyvärr anges lutningen i % (vilket är ungefär % av 45 grader) vilket ger ett intryck av att pisten är brantare än den är. (60 % är således ungefär 60 % av 45 grader = ca 30 graders lutning.)

Orten Madonna di Campiglio har det mesta man kan begära men har lite snobb-prägel över sig (dock inte alls så som t.ex. Cortina och Courmayeur).
Från Madonna är det lätt att – med buss eller bil – ta sig till Passo Tonale, som ligger högre (1880 m.ö.h.) och därför har mera "franska pister". Restid ca 1 tim.

.

Sestriere

Skidsystemet omkring Sestriere, Via Lattea (Milky Way), består av flera delar. De två delarna närmast Sestriere är inte så stora men har god variation av backar, allt från barnbackar till svarta puckelpister, och är relativt lätta att växla mellan. Den tredje delen (som man ganska lätt tar sig till från Seatriere) är relativt stor och sträcker sig från bortanför Sauze d'Oulx till San Sicario (ca 14 km fågelvägen). Ytterligare en del av systemet ligger omkring Mont Genevre (i Frankrike) dit kan man ta sig med kabinlift eller med buss.
Den delen av systemet som ligger på Sauze d'Oulx sidan, ligger huvudsakligen under trädgränsen – man tvingas således åka i upphuggna gator i skogen – men det finns även trädfria ytor som ligger på högre höjd. Trots sin storlek finns varken barnvänliga backar eller mer krävande puckelpister
Den norra delen av systemet vid Mont Genevre ligger över trädgränsen och har därför ganska "franska pister".

Orten Sestriere är ganska ful och tråkig och alla affärer och restauranger är samlade kring ett "torg" och i en affärslänga vid barnbacken (där de flesta börjar och slutar sin skiddag).

.

Fernie

Fernie ligger i Klippiga Bergen, 65 km norr om gränsen till USA, 310 km bilvägen från Calgary och 550 km fågelvägen från Vancover.
Skidsystemet, som heter Fernie Alpine Resort och ligger ca 5 km från staden Fernie, har mycket att erbjuda. Systemet ligger på sidan av en bergskam och består av sex "skålar" (bildade av glaciärer), vilket innebär att det finns mycket stora ytor för off-pist, som dessutom är relativt lätta att komma till. När snön är den rätta är systemet med andra ord ett paradis.
Staden Fernie är en gruvort och är en för västra nordamerika typisk småstad, med lite wild west karaktär. Fernie Alpine Resort har en del lodger och några restauranger.

.

Kicking Horse

Kicking Horse ligger i Klippiga bergen, ca 270 km bilväg från Calgary och ca 150 km från Banff.
Skidsystemet Kicking Horse som har bra möjligheter för alla sorters skidåkning, ligger på sidan av en bergskam och består av tre "skålar" (bildade av glaciärer), vilket innebär att det också finns goda möjligheter för off-pist på skålarnas kanter.
När vi var där (2005) fanns ingen logi vid skidsystemet, bara några restauranger och ett par skidaffärer. Närmaste stad är Golden som ligger ca 15 km från skidsystemet.

.

Revelstoke

Revelstoke ligger i Klippiga bergen, ca 400 km bilväg från Calgary och ca 500 km bilväg från Vancover.
Vi åkte inte i ortens skidsystem, utan gjorde endast helikopter-skidåkning i ett område 20 - 25 km norr om Revelstoke, i Selkirk Mountains. I det området ligger många glaciärer som bjuder på härliga sluttningar att glida nerför, i ett moln av puder.

.

Whistler

Whistler ligger i Klippiga bergen, ca 120 km bilväg från Vancover, rakt norrut.
Skidsystemet består av två berg (Whistler Mountain och Black Comb) som mer liknar Alpernas toppiga formationer än de bergskammar som man finner vid t.ex Fernie och Kicking Horse. Där finns dock en hel del möjligheter till off-pist ändå. I sin helhet erbjuder systemet mycket goda möjligheter till all sorts skidåkning.
Staden Whistler, som ligger vid skidsystemets fot, har många restauranger och goda möjligheter för olika sorters logi.

.

Geilo

Som skidort (för utförsåkning) är Geilo inte så mycket att satsa på, men om man vill bo lite lyxigt och nära backen så är Geilo rätt ort. Geilo är Oslo-bornas eget Courchevel. Det går för övrigt järnväg dit från Oslo.

.

Hafjell

Hafjell är (liksom Hemsedal) en av få skidorter i Göteborgs omgivningar (ca 560 km från Göteborg), som kan liknas vid alpina förhållanden. Den totala höjdskillnaden (830 m) kan man utnyttja relativt bra. Möjligheterna till rolig off-pist är relativt goda. Med det menar jag inte att systemet är alpint, men det duger gott att mjuka upp knäna i, innan man åker söderut.

Genom att systemet byggdes upp inför OS 1992 i Lillehammer (som ligger 20 km söderut) så är systemet i sin helhet ganska modernt. Karaktären som OS-backe märks bl.a i att systemet mycket lite för nybörjare, vilka är hänvisade till de översta delarna av systemet. De nedersta delarna i systemet lämpar sig inte för nybörjare.
I övrigt verkar det som om orten hellre ser familjer som gäster, än ungdomar.

Genom att bilvägen till från Göteborg till Hafjell är av god standard (E6 hela vägen) så tar resan betydligt kortare tid än t.ex resan till Hemsedal.

.

Hemsedal

Hemsedal är (liksom Hafjell) en av få skidorter i Göteborgs omgivningar (ca 540 km från Göteborg), som kan liknas vid alpina förhållanden. Höjdskillnaden (ca 750 m) och urvalet av backar (från grönt till svart) kan bara några orter i Skandinavien tävla med och möjligheterna till variation är förhållandevis bra. Genom succesiva utbyggnader och förbättringar har systemet blivit mer och mer attraktivt. Med det menar jag inte att systemet är alpint, men det duger gott att mjuka upp knäna i, innan man åker söderut.

När man skall köra skidor i Hemsedal så kan man bo antingen i lägenhet direkt nedanför backen, på hotel eller i lägenhet/hytte i Hemsedal två km från systemet eller i Gol, ca tre mil därifrån. Restaurangerna är inga höjdare men håller hyfsad standard.

.

Kvitfjell

Skidsystemet i Kvitfjell kan delas upp i den övre delen och den nedre delen: Den övre delen som har mest variation och möjligheter, utnyttjar bara knappt hälften av systemets totala fallhöjd på 860 m. Det är också i anslutning till den övre delen som hotell och hytter finns. Liksom Hafjell har backens status som OS-backe satt sin prägel på systemet: de nedre delarna lämpar sig definitivt inte för nybörjare; där finns bara störtloppsbacken att åka i.
Det finns vissa möjligheter till off-pist, men genom att det endast rör sig inom den övre delen så blir det inga längre åk.

Utan egen bil är det direkt obekvämt och dyrt att resa till Kvitfjell; det går inga bussar till det närmaste samhället Fåvang och taxin kostar några hundra NOK.

.

Norefjell

Sedan jag stod på skidor för första gången, i Norefjell 1974, har detta skidsystem vuxit en hel del och jag tyckte att det förtjänade ett återbesök (år 2001).
Systemet är ganska bra "på höjden" men har inte så mycket variation "på bredden", d.v.s den totala fallhöjden är bra (ca 1000 m) men det finns bara ett fåtal backar att välja på. Dessutom är de översta 400 m av systemet mycket flack terräng. Dock hittade jag några roliga puckelpistar i systemets norra del..

Då (1974) kunde jag svänga åt höger men inte åt vänster och var mycket avundsjuk på smågrabbarna (du vet "en hjälm med två små skidor under") som kom farande förbi och lekte obekymrat med varandra medan de åkte.

.

Trysil

Skidorten Trysil har (hittills) marknadsförts som lämpligt för barnfamiljer (med blå och gröna backar i reklamen) och orten passar också barnfamiljer mycket bra.
Men Trysil har ju så mycket mer! Skidsystemet har mycket av det mesta och har t ex betydligt större fallhöjd med opistade svarta backar dvs puckelpistar (som är utmärkta på pistkartan), än vad Hemsedal och Åre har tillsammans!
Tyvärr är restaurang- & nöjeslivet ganska sparsamt norskt.

.

Engelberg

Engelberg är en ort med ett "eget liv" utöver skidturismen, vilket kan vara en fördel om man vill få andra intryck än de man får i skidgetton som Verbier och Zermatt (vilka ändå trots det är både mysiga och trevliga). Skidsystemet i Engelberg är inte stort men bjuder på goda möjligheter till varierad åkning, såväl välpistade backar för glidaråkning som off-pist. Direkt efter ett par dagar med mycket ny snö finns mycket goda möjligheter till fin off-pist. En av de stora fördelarna med detta system är att off-pisten är så lättillgänglig; man behöver inte gå, staka eller åka buss långa sträckor för att njuta. En nackdel är att många utnyttjar den lättillgängliga off-pisten, så den blir uppåkt relativt fort.
Det är den ena sidan av systemet som är rolig, Titlis, medan man utan någon saknad kan skippa den andra sidan, Brunni.

.

Saas Fee

Saas Fee ligger nära den italienska gränsen, granne med Zermatt skulle man kunna säga (det ligger "bara" en bergskam emellan).
Skidsystemet är ganska litet och är uppdelat på två delar. Möjligheterna till variation är lite begränsad, bland annat för att en stor del av systemet ligger på glaciärer vilket gör off- pist-åkning lite farlig (risk för sprickor m.m.). Dock finns i den östra (mindre) delen - Plattjen - ett område med härlig puckelpist.

Orten Saas Fee är relativt liten och lever bara på turism. Där finns många barer utmed huvudgatan men inte så många bra restauranger (tyckte jag).

.

Verbier

Verbier har ett stort men ganska kompakt liftsystem. Här kan man finna allt vad man kan tänkas leta efter; allt ifrån skönåkning i böljande terräng med glesa skogspartier till rejält branta pister med upp till 600 - 700 m höjdskillnad. Man bör nog inte åka till Verbier om man inte KAN ta sig ned för enstaka brantare/svårare partier; även om det finns gott om skönåkning, så måste man ändå passera lite mer krävande passager om man vill se sig omkring.

Orten är ganska stor, men det tycks inte försämra den goda stämningen. Det finns gott om bra restauranger i Verbier och man kan själv "välja miljö".

.

Zermatt

Liftsystemet omkring Zermatt består av flera isolerade mindre system. Pisterna är relativt "snälla" men ganska omväxlande. Man kan ta en tur över den Italienska gränsen till Cervinia.

Byn är mysig och innevånarna är tillmötesgående. Ingen biltrafik är tillåten i byn. Många bra restauranger. Zermatt var en av de första byarna där skidsporten började - vid 1900- talets början, långt innan liftar och andra bekvämligheter var uppfunna.

.

New Hampshire/Wildcat Mountain och Kings Ridge

New Hampshire är en stat i östra USA, inte en skidort.
1976 var jag där med några amerikanska killar. Vi åkte på Wildcat Mountain och Kings Ridge.
Wildcat Mountain, som ligger granne med Mount Washington, har en fallhöjd på ca 600 m och Kings Ridge, som ligger nära New London (berget heter Kings Hill), har en fallhöjd på ca 150 m.
Mina starkaste intryck var att:

backarna var för "snälla" (det är dom på många andra ställen också, t ex i Sverige),

skidåkarna där åkte ganska dåligt (vad kan man annars vänta sig, essen åker inte till sådana backar) och

vädret var kallt och blåsigt (det skall säkert vara kallt och blåsigt i New Hampshire i januari).

Mina intryck var således inte så positiva, men det får jag ju skylla mig själv för.

Man kan bara konstatera att: Skall man åka skidor i Nordamerika så är det Rocky Mountains som gäller.

.

Badgastein

Det bästa med Badgastein är liftsystemen någon eller några mil bort. Det finns flera mindre system att välja på. I huvudsak snäll och fin åkning, inga hurrarop och inga besvikelser.

Badgastein är en gammal kurort med lyxhotell, casino och många barer & restauranger.

.

Ischgl

När jag var i Ischgl, var en stor del av liftsystemet avstängt på grund av lavinfara, i stort sett hela veckan. De delar av systemet som jag fick pröva på, var absolut inte imponerande, men det kan ju ha sin förklaring.

Byn är en gammal jordbrukarby med ett eget liv (från början), vilket gör att man kan finna ganska gedigna miljöer, om man letar.

.

Kitzbühl

Kitzbühl tycker jag är över-reklamerat; visst finns där många pister och visst finns där goda möjligheter till off-pist t ex, men det kan inte jämföras med det som man finner i Frankrike och Schweiz.
Tyvärr lägger gärna österrikarna en transportsträcka tvärs över (ev i zick-zack) den bästa delen av en svart eller brantare röd pist, istället för att utnyttja tillfället att skapa lite omväxling.
En annan egenhet med de österrikiska systemen är de långa liftköerna.

Orten är lite för stor och känd för att kunna erbjuda den gemytlighet som man kan finna på andra orter.

.

Saalbach

Som de flesta skidorter i Österrike, så utgörs en stor del av skidsystemet omkring Saalbach av uthuggna gator i granskogen. Visst finns undantag och ganska bra backar, men det bästa med Saalbach är byn.
När jag var i Saalbach 1977 så var de flesta backar mer eller mindre puckelpister och preparerade pister var en juvlig skänk från ovan. 1996 var alla pister jämna som salsgolv och pucklar fann man bara på enstaka ställen i ett smalt band mellan den preparerade pisten och granskogen.
Tyvärr lägger gärna österrikarna en transportsträcka tvärs över (ev i zick-zack) den bästa delen av en svart eller brantare röd pist, istället för att utnyttja tillfället att skapa lite omväxling.
En annan egenhet med de österrikiska systemen är de långa liftköerna.

Saalbach är den gemytligaste och trevligaste skidorten jag känner till, vilket kanske både beror på innevånarna och på besökarna.

.

St Anton

Liftsystemet omkring St Anton kan erbjuda förhållandevis bra variation, men det känns att man är i Österrike. De eviga köerna är en sådan påminnelse om var man är.

Orten har inte den stämning som krävs för att kunna erbjuda den gemytlighet som man kan finna på andra orter.